Kräv din del av ansvarskakan!
Ξ maj 19th, 2010 | → | ∇ Filosofen |
Jag kan känna att mina barn, kommande generationer får ta över den skuld som vi i min generation lämnar över till dem. Det handlar inte mest om en gigantisk stadsskuld, just nu inom EU 80 tusen miljarder skr eller 80 biljoner skr utan mer den ekologiska skuld vi lämnar efter oss. Skövling, utarmning, utrotning, utfiskning, förgiftning, klimatförändringar allt utan några som helst reella försök att stoppa detta skenande förloppet. Huvudmålet är alltid materiell o ekonomisk tillväxt. Jag känner skuld för detta, jag skäms.
Samtidigt säger den generation som nu tar ut pension och äldreomsorg att de minsann har rätt till en större del av kakan för det är de som slitit o byggt upp dagens välfärd. Välfärd? Det är väl de som under 60-80 talet haft jobb sedan de slutade skolan, blivit rika på inflationens påverkan på huspriserna och fått ta del av efterkrigstidens ekonomiska uppgång. Jag skulle vilja byta ut ordet välfärd mot felfärd. En färd mot en framtid som är omöjlig att leva i? Den ekonomiska o materialistiska girigheten har blomstrat upp under denna tid och generationen före mig är märkta med girighetens märke i pannan. De är stolta över att ha byggt detta samhället säger de helt utan självinsikt. De har byggt in världen i en återvändsgränd som den inte verkar kunna vända sig i. Fler o fler står upp och konstaterar att vi bygger upp jätteproblem som vi lämnar över till våra barn men dagens äldre verkar inte ha kännt eller känner något av den realiteten. Visst kräv er del av kakan som ni varit med om att baka, kräv att få ta ert ansvar.
Vad innebär det att lämna över ett arv man skäms över? Ja jag kan knappast ställa några krav om att bli omhändertagen eller att få mitt liv finansierat av statens tillväxtambitioner. Ekonomerna säger att finnanserna måste saneras med mer skatter och minskade offentliga kostnader. Det signalerar till mig; “Sköt dig själv så länge du är frisk och dö sedan fort o smärtfritt”, det senare får jag väl fixa själv. Det är ok för mig att sitta i skamvrån om det betyder att kommande generationer ägnar sig åt att ändra denna felfärd till en färd i rätt grön hållbar riktning. Vi får lita på att kommande generation blir smartare än sina föregångare.
on maj 19th, 2010 at 11:17 e m
På tal om något väldigt liknande: här kommer ett utdrag från min kommande text om peak oil.
Before the oil era, around the year of 1750, the 750 million inhabitants of the world were still living under the biological regime (Marks, 2004). All life necessities such as food, housing, clothing, and fuel, were provided by the energy that green plants in the surrounding areas captured from sunlight. Hence, the size of the population, as well as the economic activity, was limited by the productive capacity of the earth. In order to be sustainable, human societies could simply not use more natural resources in a year than what was biologically produced in a year. Societies that overused their soils and natural resources were able to grow in population size for a period of time, but ultimately collapsed (Hughes, 2005).
With industrialisation came the usage first of coal, then of oil, and with it our view of ecological boundaries was altered. The change was not only physical, with oil driven machines taking over wherever we needed work to be done, it was also mental. The classic view of a steady-state economy, where economy was seen as a sub-system to a finite biosphere, was replaced by a neoclassical growth driven economy. Growth seemed limitless and neoclassical economists attributed this bonanza not to the non-renewable subsidy provided by fossil fuels, but to human technological inventions that were seen to be renewable, independent of exploitation of limited resources (Daly, 2007). This view came to be the dominant one, and it simply seemed to be no limits to the ability of humans. Large-scale production of oil kept our outstanding innovativeness going and we went on to spend trillions of dollars on a society heavily dependent on fossil fuels, particularly oil (Heinberg, 2009). Oil is what holds our transport system together, what heats and cools our buildings, what fuels our industries, what provides plastics and other important materials, and what helps our agriculture to keep us from starving (Register 2006, Pfeiffer 2006, Heinberg 2009). More or less everything we do depends on oil. We even say that we live in a globalised society in which distance have become irrelevant due to instant communication, trade and travels (Hylland Eriksen 2007). We obviously do not understand that we are burning millions of years of accumulated sun energy while pretending to be god.
In the year of 2010, some 260 years after we left the biological regime, human population is approaching 6900 million (GeoHive, 2010). In other words, the full period of human history up to the year of 1750 saw human population reach 750 million, while the 260 years since have added another 6150 million individuals to the tally. Moreover, all those people live within an economic system that was no way near satisfied with only using subsidises given from nature. In addition, it also created debts that only can be repaid by further economic growth, a growth that historically has been closely linked to the increasing usage of energy (Ordfront…) We need energy to sustain the livelihoods for the increased population of the world, and to create financial order. A life without oil would definately be hard to imagine…
Och så fortsätter det om peak oil.
Välfärd eller felfärd. Välj själv.
on maj 19th, 2010 at 11:57 e m
Tack, global student! Det är inte första gången som våra tankar och förehavanden går hand i hand. Jag ser fram emot att läsa hela din text om peak oil. “A life without oil…hard to imagen..” det är väl här utmaningen ligger att kunna visionera om den framtiden på ett sätt som kan mobilisera vår gemensamma vilja att ta oss dit. Alternativet är att idividuellt förbereda sig på en obehaglig stundande resa för mänskligheten. Vi behöver kalla det vi åstakommit för just felfärd inte välfärd, det skulle automatiskt trigga behovet av att få känna till den fortsatta rättfärden. En färd där jordens årliga produktion av resurs är den absoluta gränsen för våra aktiviteter. Värnandet om jordens förmåga att producera ,resiliensen och ekosystemets ballans skulle då vara alla ekonominyheters löpande redovisning istället för kurser från de globala girighetens olika börsaltare.