Med jämna mellanrum kommer rapporter om hur offentliga medel missar kärnverksamheterna inom skola, vård o omsorg. Istället försvinner en för stor del av resurserna ner i byråkratins svalg och tjänstemanna-besten blir större o större. Jaha och…..vem bryr sig så länge inte mina barn, jag själv, mina släktingar eller min plånbok drabbas? Och vad menas med drabbas? Jo när vi behöver någon av dess samhällstjänster märker vi att omsorg, omtanke, respekt, yrkeskunnande har prioriterats ner till förmån för ekonomiska mål förenade med se-bra-ut aktiviteter. Medan verksamhetens yta putsas av byråkratbesten för att politiker skall kunna sitta lugnt på sina stolar, medborgarna hållas under hjärnkontroll bakom TVn tystas ropen från dem som fortfarande bryr sig. Många av de anställda har valt vården eller oftast bara hamnat där eftersom de är vana att inte duga men kunna buga, anpassa sig, säga JA och framför allt för att de bryr sig om den svagare. De vill / behöver visa omsorg ta hand om och kunna göra ett bra arbete för egen självbekräftelses skull, inte för status eller lön. Att tvingas till att bry sig mindre, att se bort när någon ropar, att ständigt riskera att göra fel sliter hårt på kropp o själ för dem som vill väl. Byråkraterna skiter i vilket så länge som de kan leverera önskade blankpolerade siffror. Vi kommer att få se mer o mer “upprörande fall” då verksamheterna inte kunnat leverera det förväntade. De fallen är bara toppen på ett isberg o det isberget smälter inte trots dagens klimat - det växer.
Jag o andra anställda inom vård o omsorg får ständigt signaler om att vi inte duger. Organisationer skall göras om, vården skall bedrivas på nya sätt, arbetssätt skall ändras, bemötandet förbättras, hygienen stärkas, vården säkras mm allt med den underliggande signalen att ;”ni duger inte”. Trots minskat handlingsutrymme ökas det individuella ansvaret så att byråkraterna kan utbrista “Varför sa du inte till”??! när det bränner till. Visst det är mycket som behöver förändras och då menar jag MYCKET . Vi kan starta med att förändra inställningen att “patienterna är till för sjukhuset” o inte tvärtom. Vi har så mycket annat att stå i att vi snart inte behöver patienterna för att hålla verksamheten igång. Patienten i fokus är en floskel som saknar verklighetens substans. Jag o andra anställda känner att vi ägnar mindre o mindre tid till det vi uppfattar som kärnverksamheten; patienternas väl o ve men byråkraternas agerande säger till oss att vi har fel samtidigt som deras munnar ler o säger vackra saker. När vi någon gång skriker om hur vi upplever det säger de med ett nedlåtande leende ” Nä men nu får du allt lugna ner dig lite, lille vän och inte överdriva på detta sätt”. Om man fortsätter skrika blir man omplacerad pga samarbetssvårigheter eller utköpt.
Det är inte alltid så att de saknas pengar, medel, personal, resurser, teknik mm det verkar bara vara så obalanserat. Vi skall spara på blöjor medans IT avdelningen likt skräddarna i kejsarens nya kläder tar över som verksamhetens viktigaste avdelning.
Kommunikationen mellan olika yrkesgrupper, ledningen, politikerna blir sämre o sämre. Det beror bl.a. på dessa 3 faktorer som alla är nödvändiga för ett givande samarbete. Om jag skall ta till mig av det du säger behöver jag känna att du 1) vet vad du pratar om 2) förstår/försöker förstå min situation och att 3) du vill mig väl. Alla de här faktoreran missar byråkraterna o ledningen. De vet inte vad de pratar om, de vill inte förstå min situation och de skiter i mig o min oro.
Detta inlägg är helt förvirrat! ungefär så som jag själv känner mig inför den verksamhet jag arbetar i men inte begriper. Är jag dum, gammal, trög, dement, tjurig, bitter, inkrökt…?? Ja antagligen! Det är väl så en anställd inom vården blir lättast att hantera o styra i önskad fålla. Vissa klarar sig fram till pensionssnöret andra blir, pga vården fall för vården i förtid. Hur skall det gå för patienterna då? Jo, trots förvisning kommer omsorgen att finnas kvar i många av de vårdande händerna även i framtiden.
Vi kan ju ha dåligt samvete för att vi flyger, åker bil, äter, andas…lever. Men hur ser ett, ur ett klimatperspektiv hållbart liv ut? Är det helt orealistiskt att belast klimatet med bara 2 ton Co2 istället för 8 ton/år som medel-Svensson gör? Om alla människor i världen låg på 2 ton i snitt skulle vi med dagens teknik nivå släppa ut 12 miljarder ton Co2 istället för 50 som det nu är. När vi pratar om livsstilsförändringar framkallar vi försvar hos oss själva och hos alla andra, det är inte så framgångsrikt. Några skrattar nervöst och menar att livet inte går att leva på det sätt som miljö-tallibanerna vill. Vi ursäktar varandra och förenas i den kollektiva känslan av delat dåligt samvete. Vi ser få praktiska exempel på hur ett liv i andan av < 2 ton Co2/år skulle se ut. Jag räknade lite lätt på mig själv och kom fram till 6,9 ton inkl en årlig Pozo resa med flyg. Bovarna i min kalkyl var 2 bilar, boendet o flyget. Om jag strök flyget och minskade åkandet till 500 mil Yaris o 500 mil Husbil blev det 4 ton. Inte så illa - hälften av vad Svensson släpper ut. Om vi tar en extrem person som Human-ekologen, Surfjerks existensberätigare hamnar han på precis 2 ton. Han lever på 19m2, duschar 5 min om dagen, är vegetarian, gör av med 2000kr på kläder o skor, åker tåg 500mil/år, ingen bil o inget flyg, cykel i stan. Inom dessa ramar verkar han fylla sitt liv med mycket livslust o kvalite. Med samma vanor i ett kollektiv med ett mer miljömedvetet boende kapar han lätt 0,5 ton till. Är det möjligt? Saknar det livet mening? Inte alls. Saknar livet mening utan sprit för en alkolist? - troligen men inte för en nykterist! Är du en livsstils-alkolist? ger beroendet ditt liv mening? Blir ditt liv meningslöst om du skulle nyktra till o leva hållbart?
Men om alla livsstils-beroende skulle nyktra till, hur blir det då med tillväxt och konsumtionssamhället?! Jo det går käpprätt åt helvete! Men vi kanske kan lämna över en levande planet till kommande generationer istället för en förgiftad efter-festen-planet.
Det var en kortare film om hajräddare på TV 5/12. De försökte få stopp på hajfensfisket som hotar att utrota hajen. Samma kväll var det ett annat naturprogram om vithajen i Sydafrika och hur den jagade pälssälar. Å där har jag windsurfat??!! Huuu!! I en scen simmar hajarna runt o leker med dykarna i en annan sekvens får den hungriga vithajshonan en säl att explodera i ett blodbad. Vad skall man tro? Vän eller fiende? eller bara en annan individ som försöker överleva.
Som om inte det var nog sände de min gamla nojja film Hajen från 1975 filmen som gav mig ångest i simbassängen under minst ett år. Nu tyckte jag att det mest intressanta var att Quint, polisen o hans fru blivit så mycket yngre på 30 år! Jag lyssnade på John Williams musik o kollade fotot - riktigt vackert.
Hursom helst det var inte det som gav mig aha- känslan det var kommentarerna från några av hajfenskämparna. “Det är individer som gjort skillnaden inte kollektivet. Slaveriets avskaffande, Rösträttens införande, Apartheits upphörande, Kollenialismens slut började alla med en eller några få eldssjälars osjälviska insatts.” Det är säkert sant, Mandela o Gandhi betydde viss skillnad. Nutida “tändhattar” kan vara filmare, journalister, författare, andra motvalsskärringar men knappast politiker eller hela kollektiv. Några få får den stora stenen att rulla. Det ger visst hopp trots allt nu när Köpenhamsspektaklet kan ta ner den mest blåögda optimist till självmordets brant.
En annan jämförde slaveriet med det vi utsätter andra arter och naturen för just nu. Vi kan inte tänka oss slaveriet igen ( men det är knappast avskaffat bara förändrat, jfr slaveriet med nutida opiumsniffande mattknyterskor o deras opiumsövda barn) och på samma sätt kommer troligen framtida generartioner att se på vårt barbariska förhållande till andra levande arter.
En tredje påtalade konstaterade att vi vet att det är fel det vi håller på med, vi vet att det ej går att hålla på såhär, vi ser konsekvenserna av det vi gör, vi vet att vi håller på att fördärva planeten men trots det är vi inte fömögna att ändra på vår livsstil. Hur kan vi vara så förnufts befriade? Vi kör med full fart mot stupet och hoppas på att en teknisk landvinning skall lösa problemet med den snart hastigt mot oss kommande ravinbottnen. Istället för att ställa oss på bromsen.
Hur gick det med hajfensförsvararna. Jo när filmaren illegalt kom tillbaks till Costa rica såg han vad hans film ställt till med. Det protesterades på gatorna mot hajfensmaffian. Filmen hade gjort skillnad.
Vi kan inte hoppas på politiska lösningar som kommer fram av sig själva. Däremot kan enskilldas insattser framtvinga politiska lösningar eftersom makthavarna blir rädda för att ramla av stolarna då massorna får känslomässig insikt o börjar skaka i stolsbenen. Logik o förnuft klarar inte av att förändra. Det måste till känslomässig och upplevd internalisering, insikt som gör dig oförmögen att upprätthålla det förhärskande paradigmet. Plötsligt kan du både se och känna den uppenbara lögn vi lever i.
Så ge inte upp! Det kanske är du som gör skillnaden eller åtminstånne är bland dem som känner igen “frälsaren” när han/hon kommer.